REGNBÅ(Ö)GAR-SJUKDOM ELLER NORMALT?

Hur många av er som läser bloggen är homosexuella, bisexuella, transsexuella eller av annan sexuell minoritet?
Blir ni trackade? Mobbade? Utstötta? Eller har ni stöttande familj, bra vänner och ett stort socialt nätverk? Märker ni skillnader på olika åldersklassers reaktioner och mottaganden?

Jag är inte homosexuell, så jag kan inte veta hur en person med en annan sexuell läggning än "det normala" upplever vårt samhälle. Men jag har starka åsikter angående rättigheter, skyldigheter, normalt och onormalt.

Ni som tycker att det är onormalt, äckligt, kanske till och med sjukt att ha en annan sexuell läggning än heterosexuell, tycker ni att det är onormalt att älska villkorslöst?
För det är det som det egentligen handlar om, att älska, vara kär, få kärlek, hitta en partner, bilda en familj, leva ett gemensamt liv och sörja när ens partner dör.
Att älska är inte fel, att vara kär är inte fel. Varför är det då fel om en person med homosexuell (eller annan) läggning älskar en människa av samma kön?
Det handlar ju bara om K Ä R L E K !
En sexuell läggning tillägger/avlägsnar inte av sig själv ansvar, empati, sympati, rätten att älska och bli älskad, tro(religionstro) eller andra personlighetsdrag. Man är inte en ansvarslös, oempatisk ateist bara för att man är homosexuell.

Det är snart kyrkoval och många kandidater har uttalat (nja, snarare vägrat att uttala) sig i frågorna om homosexuell vigsel/välsignelse/adoption. De få sov vågat uttala sig om dessa ämnen anser att homosexualitet är onormalt, mot Bibeln och fel.
Är inte alla människor värda att älskas?

Något som oroar åtminstone mej är hur det spenderas så otroligt mycket tid på att fundera över sexuella minoriteters rätt att gifta sig, adoptera och leva tillsammans. Varför inte ödlsa mer tid på att straffa pedofiler, mördare, våldtäktsmän och mobbare? Jag tror att det är mer skada för ett barn att utsättas för en pedofil eller våldtäktsman än det är att växa upp med homosexuella föräldrar.

Så kommer vi till barnfrågan. Jag vet att många anser att barn lider av att ha homosexuella föräldrar, p.g.a eventuell framtida mobbning. Vet ni kanske också att barn med helt "normala" föräldrar mobbas minst lika mycket? Om din mamma har fel kläder och din pappa har fel bil, så riskerar du att bli mobbad. Om du har tandställning, glasögon, kläder från fel avdelning i affären, så riskerar du att bli mobbad.
Att påstå att barn blir skadade av homosexuella föräldrar är helt galet. Som om föräldrarnas läggning spelar någon som helst roll i ett barns liv? Hur många heterosexuella föräldrar har inte fått barn som vuxit upp till någon sexuell minoritet? Och hur många homosexuella föräldrar har inte fått barn som vuxit upp till heterosexuella?
En bra förälder är en som lyssnar på sitt barn, som hjälper barnet, stöder barnet, lär barnet rätt och fel, uppmuntrar, straffar och älskar. Läggningen spelar noll roll. Bara för att man är "bög" så är man inte mindre kapabel till att älska än om man är hetero. Det finns dåliga föräldrar som är heterosexuella. Föräldrar som tar med sig sina barn på barer, lämna barnen i bilen under heta sommardagar/kalla vinterkvällar, förgriper sig på sina barn sexuellt, hackar ner på sina barn, har alkoholproblem/drogproblem eller misshandlar sina barn. Borde inte dessa människor har lika svårt att få barn som ett älskande, pålitligt och trevligt homosexuellt par med hjärtat på det rätta stället?
Det finns så många idioter ute i världen, idioter som mördar, våldtar, konspirerar, utövar pedofili, gör allt för att få mera makt och pengar. Idioter som är heterosexuella.

Jag kan ärligt säga att om mina barn kommer hem och säger att dom är homosexuella så kommer jag att gå med huvudet högt och vara stolt. Som om det skulle få mej att sluta älska dem. Lika stolt, som om dom skulle berätta att dom är heterosexuella. Det är faktiskt sist och slutligen inte könet som gör kärleken, utan kärleken som gör en blind för könet. Man förälskar sig i en person för den han eller hon är, inte för att han eller hon är man eller kvinna. Kärlek är en universal pandemi som kan drabba vem som helst, var som helst. Oberoende av läggning, ålder och vad andra anser om det. Att vara regnbåge kan vara lika vackert, lika lärorikt, lika ansvarsfullt, lika kärleksfullt och normalt som att inte vara regnbåge.

BFF IN MY ASS!

Att jag kan bli irriterad på detta nya fenomen, BFF (Best Friends Forever). Paris Hilton startade trenden (what else is new?) och alla var förstås genast med på noterna. Man blir BFF:s till höger och till vänster och lovar sina nyfunna vänner evig vänskap och trohet, men när man edan behöver sina vänner så finns det ingen kvar. Man har vänner när man har flyt i livet, men när livssituationen tar en helomvändning så försvinner många. Varför?

Livet har lärt mej att det finns vänner och "vänner".

Vänner är personer som inte behöver poängtera ut att dom är ens vänner. Vänskapen syns genom dagliga handlingar. Man delar sorg, glädje, upp och ner. Det förekommer inte avundsjuka eller svartsjuka och skulle det förekomma så kan man reda ut det, prata om det och skratta åt det. Det finns oskrivna regler vänner emellan; man skvallrar inte om varandra åt andra, man är inte ovänner trots att man inte hörts/setts på ett tag, man bryter inte kontakten med den andra bara för att man träffar nya människor, byter livsstil eller träffar en partner.
Sedan finns det "vänner".

"Vänner" måste poängtera ut sin vänskap minst en gång i dagen: "du är min allra bääästa vän...!" Är inte det självklart? Att man är vänner? Det blir mer som att det är en bedrift att vara ens vän, typ, jag är så jävla duktig för att jag är din vän... Roligt...
Avundsjuka och svartsjuka är en självklar del av vardagen, man får inte träffa andra, man får inte skaffa en partner, byta livsstil, ha mera pengar, finare kläder eller annan syn på livet. Bryter man mot reglerna tillräckligt många gånger är man inte längre kvalificerad som bästa vän. Inte ens som vän. Man är degraderad till en befattning utan namn. Värdelös och redo att kastas bort.

Ni har kanske hört uttrycket "man kan aldrig ha för många vänner"?
Det kan man visst det.
Man kan ha många ytliga bekanta, många bekanta som man kanske gillar att hänga med på fester eller i skolan, men hur många riktiga vänner kan man ha?
Hur många riktiga vänner har ni?
Vänner som ni kan prata om vad som helst med, som stöttar en, vågar kritisera en (utan att söndra ens självförtroende), skrattar med en och inte åt en, gråter med en, ärligt delar glädje och sorg med en, gläds med ens framgångar och tröstar vid ens motgångar?

Vänner är som blommor, man måste sköta om dem, annars vissnar de. När man blir vän med någon, så skriver man ett kontrakt som varar livet ut. Man lovar trohet, precis som när man gifter sig eller lever tillsammans med en partner. Men man behöver aldrig aldrig aldrig verbalt bekräfta att man är vänner, för det vet man i hjärtat.
Det finns många man kan öppna sig åt, psykologer, terapeuter, frisören, massören... Men ingen känner en så bra som ens vänner och ingen kan därför sätta sig in i ens situation så bra som en vän.

Fundera över vilka som är era vänner på riktigt och vilka som bara behöver nån att kommendera. Ta hand om era vänner, äkta vänner växer inte på träd!

HISSA OCH DISSA

HISSA:

* Vänner som finns där för en när man verkligen behöver en.
* Köttbullar, potatismos och brunsås.
* Snöoväder.
* Rödkindade barn.
* Lurviga hundar.

DISSA:

* BFF:s.
* Försenade bussar.
* Ungdomar med "Gangsta-attityd".
* Överfulla bussar-varför ta in passagerare när man trängs som sillar i ett vattenglas? Farligt, svettigt och helt onödigt.